Häromveckan.

Hon bar.

Och bäddade.

Och bar igen.

Zigge.

Världens sötaste.

Så här lät det:

-Nu äter vi middag.

-Nä han har somnat, jag får nog äta sen.

-Din mobil ringer, ska du inte svara?

-Nä han ligger så bra nu, jag kan inte flytta på mig.

Jag inser att det kommer bli en hund så småningom.