Vilken dag som helst faktiskt.
Vilken dag som helst faktiskt.

Idag har jag mest suttit och bitit ihop och hållit i mitt svullna knä.

Det går i arv det här med knäna. Mormodern har minsann fått ett par fina nya terminatorknän i titan. Men jag har inte riktigt uppnått den facila åldern än när det är aktuellt.

För dom håller nämligen i ca 20 år och man vill inte ödsla pengar på för unga. Då får man ju öppna och byta alla reservdelar igen vid pensionsålder.

För tre år sedan small det till och det började läcka ledvätska runt knät. Jag jobbade naturligtvis fram tills låret på något vis hängde ner över knät som inte gick att böja.

Eftersom jag är för enveten för mitt eget bästa. Men tvingades till slut uppsöka husläkaren. Av vem minns jag inte, det är möjligt att den personen inte lever idag…vad vet jag.

Läkaren skakade på huvudet och himlade med ögonen. Och tyckte att jag kom minst två veckor sent.

Mm eller hur..svarade jag. Var inte så snusförnuftig, lös problemet istället.

Det gjorde han med besked kan man säga. Med den tjockaste kanylen han kunde hitta för att försöka tömma knät.

Nä, det gick naturligtvis inte så bra. Jag blev hemskickad med en påse Stesolid för att komma tillbaka nästa morgon….och vara ”lugn”.

Lugn? Jag var helt lugn. Men det gjorde så pass ont att jag fick kämpa emot för att inte sparka ner sköterskan som höll i benet.

Och det är möjligt att jag fantiserade om att sätta kanylen i pannan på farbror doktorn det minns jag inte heller längre.

Hur som helst så gick jag hem, svepte i mig påsen nästa morgon. Väntade på att bli drogad. Inget hände.

Maken eskorterade mig ner. Fortfarande ingen effekt. Inte det minste sludder eller fnitter.

Summan av det hela blev…maken och sköterskan höll, jag skrek och grät, läkaren tömde.

9 rör ledvätska.

Jag fick bandage och kryckor och ett litet hurra för att han aldrig tömt så mycket på någon någonsin.

Dom mätte och räknade och Oooade och Aaade..

Jag surade.

Att jag blev frustrerad av att inte kunna göra något hemma och att kryckorna en dag flög genom köket är en helt annan berättelse.

Tre år har jag klarat mig sen dess. Det är därför jag sitter och håller i det och tänker att det går nog över snart.

Vilken dag som helst faktiskt.

1 comments