Jag kan än idag minnas ett tv-program jag såg som barn om Pompeji.

Med starka, nästan otäcka, berättelser och bilder.

Där och då bestämde jag mig för att jag någon gång skulle se det i verkligheten.

Vi tog tåget till Neapel ifrån Roma Termini.

Linnsan hade bokat in oss i businessclass.

Med stora mjuka skinnfåtöljer som nattade oss via en knapptryckning.

Vi serverades hittepåkexsmörgås och kaffe i fingerborg.

Jätteglad Linnsan för att hon har internet.

I bakgrunden sovande Romguide som vi redan slitit ut.

Neapel lämnar en del att önska.

Efter att ha sett dokumentärer om maffiafamiljer och absurd kriminalitet..

..förväntar man sig ungefär att det ser ut så här.

Vilket det gör.

I Neapel bytte vi till ”lokaltågtyptunnelbana”.

Ett förfärligt skrangligt men jättesnabbt fordon från 70-talet där man fick välja mellan att krampaktigt hålla fast sig själv eller eventuellt handväskan.

Därför finns inga bilder från låtsaståget.

Turligt nog blir ju allt bra när man kliver av vid Pompeji.

Här är det stilla och lugnt.

Det är med andakt som man köper sin biljett och påbörjar vandringen in i staden som stannade i tiden.

Ett 2000 år gammalt bageri.

Badhus med fantastiska målningar och dekorationer.

Fontäner.

Omklädningsrum med hyllfack.

Damernas naturligtvis utsmyckade med män.

Jag är fascinerad av deras övergångsställen. Här hoppade man när regnet forsade längs gatorna.

För att besökande sjömän skulle hitta till bordellen fanns hemliga tecken.

Vi lekte ”hitta-snoppen-leken”. Sonja vann.

Som då pekade i rätt riktning.

Till bordellen med hytter och mjuka britsar. Not.

Och praktisk pekmeny för den som inte kunde språket.

Kvinnorna hade en egen pekmeny.

Fast på Gladiatorernas träningsfält.

Dåtidens Mc Donalds. Snabbmatsrestauranger fanns det gott om.

Dåtidens grafitti med grovt språk på latin.

Linnsan drack ur ungdomens källa och är numera 25.

En hel dags vandring och picknick i amfiteatern.

Vi fick slita ut Majsan med våld.

Väldigt speciellt.

Och väldigt vackert.

Ett minne för livet.