Men ser du inte dekalerna?!
Men ser du inte dekalerna?!

Jag har ledig förmiddag.

Och håller på med alla möjliga saker samtidigt.

För det är så jag fungerar.

Knack knack, säger det på dörren.

Jag öppnar artigt och ler.

Utanför står en stirrande vettskrämd yngling.

Jaha vad har hänt nu då tänker jag.

Är han utelåst eller har han krockat sin bil?

Han säger inget, stirrar bara och mumlar nåt.

-Ursäkta vad sa du? får jag fram.

-Eehm..jo jag kommer ifrån larmbolaget ”blablabla” vi säljer och installerar larm.

-Men vi har ju larm! säger jag häpet och kliver ut på trappan mot honom och pekar med hela armen på alla himla dekaler dom satt upp.

Han backar förskräckt och trillar nästan baklänges.

Som om jag skulle attackera honom.

-Eehm ok ok, ni är nöjda med det bolaget då..? stirrar han.

-Ja?! Skulle jag inte vara det? säger jag fortfarande undrandes varför han är så konstig.

Men alla är vi olika tänker jag, han har kanske en stor personlig sfär.

-Ok ok tack då, och hej.

-Ja hej då då! säger jag och stänger.

Himla märklig människa tänker jag på vägen in.

Och sneglar i hallspegeln.

  
Min nya självupphettande djuprengörande mineralmask.

Så mjuk och varm att man glömmer bort den helt enkelt.

0 comments

The comments are closed