Rejäla syllor
Rejäla syllor

Han var glad i hågen när han kom, det var han.

Han som bara skulle borra ett hål igenom husväggen och dra in fiber.

-Ska jag visa nåt? Behöver du nåt? undrade jag.

-Näääänänä (lilla stumpan) detta löser jag, inga problem.

-Lycka till, sa jag, det är ett rejält hus.

-Jadå, jag har långa borr, sa han. Och jag har ett meterlångt jätteborr i bilen, skämtade han.

-Det kan du hämta direkt, sa jag torrt och ironiskt.

Han skrattade.

Men jag skrattade inte utan tänkte mest att vänta du bara.

Vårt 104-åriga hus med tjocka träsyllor i väggarna hårda som bly kommer snart visa sin charmigaste sida.

Jag huserade i köket.

Han borrade en stund och mumlade nåt för sig själv och borrade en stund till. 

Sen började han svära lite tyst.

Han sprang ut och tittade. Och sen tillbaka in och borrade mer.

Så sprang han ut igen. Och in.

Sådär höll han på en lång stund och jag stod i köket och tänkte att strax hämtar han monsterborret.

-Ääh! Jag får hämta långa borret! hojtade han och försökte låta glad.

-Mmm, svarade jag och nickade förstående.

Samma procedur upprepades med monsterborret. Som var så tungt och meterlångt att han vinglade runt och nästan trasslade in sig i gardinerna.

-Kan man öppna fönstret här?! ropade han. Vi tömde fönsterbänken, flyttade möbler och öppnade.

Han monsterborrade så det dånade i hela huset och kastade sig halvvägs ut genom fönstret varannan minut och hoppades se nåt komma ut på utsidan.

Jag pysslade i köket.

Han svor.

En lång stund höll han på.

Så fastnade det jättelånga metallspjutet i nåt. 

Och den jättelånga mannen fick hoppa jämfota och rycka sig svettig en lång stund för att dra sig loss.

-Jag vet inte var jag är! hojtade han förtvivlat. Kan du öppna källardörren?

-Mmm, svarade jag och gick med honom ner till källaren. 

Öppnade, pekade, förklarade att grunden är en meter tjock och att han nog hade kilat fast borret snett ner mellan två stenblock.

-Jahaaaa! sa han förtvivlat.

Efter en halvtimma lyckades han till sist borra sig igenom. Fast inte genom träväggen som planerat utan snett ut genom stengrunden.

-Faan!! hördes från utsidan.

Jag gick ut och tittade på det trasiga bruket och stora hålet i grunden.

-Ojdå, sa jag fast inte ett dugg förvånad.

-Den kom inte riktigt ut där jag tänkte, nu måste jag gräva och dra kabeln en annan väg, sa han förtvivlat.

-Jahaja, och kanske laga lite, sa jag lugnt och gick in.

20 minuter senare gick det inte att fästa stållisten på den ojämna grunden. Han fick hitta på egna lösningar, och skarva om och foga hål.

-Det här är det värsta huset jag varit med om, sa han bittert.

-Men tänk på att efter detta klarar du vad som helst, sa jag uppmuntrande.

Han såg inte så uppmuntrad ut utan mer glad att det var över.

Hon är rejäl den här gamla villan. 

Jag blir riktigt stolt över henne.

  

0 comments

The comments are closed